Det här med att misslyckas
Det var ett bra tag sen jag var inne och skrev här, februari har precis som förra året varit väldigt händelserik och det är svårt att få tiden och räcka till mellan tävlingar, resor och skola. Tiden som blir över blir lätt då att man prioriterar till att göra ingenting och försöka återhämta sig så gott som möjligt. Men jag känner på mig att detta inlägg kommer bli långt för just nu är det mycket känslor som vill komma ut och att skriva av sig brukar fungera som en form av terapi. Det jag går igenom just nu är en situation jag aldrig riktig varit i förut, det här med att misslyckas att uppnå ett stort mål. Ett mål som du har jobbar för i ett helt år, som du har motiverat oräkneliga träningspass med, ett mål som du verkligen drömt om att uppfylla. Jag lyckades inte kvala in till NCAA Championships i Lake Placid. Med 1.3 poäng var jag första personen på fel sida av kvalstrecket. Efter legat på sista kvalifikationsplatsen den senaste månaden petades jag ner nu sista helgen av tävlingar. Jag visste att denna helgen skulle bli avgörande, vi var tre tjejer som slogs om den sista platsen med minimala poängskillnader i mellan oss. Jag visste att jag behövde göra ett av mitt livs bästa skatelopp på lördagen (rankingen fungerar genom att den är baserad på de två bästa klassiska resultat samt de två bästa skate resultaten under säsongen). Jag har aldrig haft så mycket press på mig själv inför en tävling. Varje träning dessa två veckor i väntan på sista tävlingshelgen har detta lopp funnits med i tankarna. Jag har aldrig varit så laddad för en tävling och viljat så mycket. Det var en upplevelse i sig att få känna denna press, pressen att jag måste få ut allt jag tränat för i ett helt år under 15 minuters skidåkning. Känslan både före, under och efter loppet var precis som jag ville ha det. Jag har inte lyckats åka mig så trött under ett skatelopp de senaste året som jag gjorde i lördags. Den ända det var fel på var resultatet. Resultatet som visade en blygsam 20:e plats hela en minut och 15 sekunder efter vinnande Alice. Jag vet fortfarande inte hur, men återigen hända samma sak som tävlingarna två helger sen, från coachernas mellantid på toppen av sista backen in i mål rann 45 sekunder iväg. En stäcka som inte är mera än 1.5 max 2 km lång. Efter analyserat fram och tillbaka (tro mig, de där 1.5 km har snurrat runt i mitt huvud om och om de senare tre dagarna) så är slutsatsen att jag var övertaggad, öppnade för hårt och kunde inte behålla tekniken. Vet att jag har haft problem med det tidigare i skate, men det hade känns så bra veckan innan så jag trodde jag skulle klara av att öppna i det tempo jag gjorde.
När vi kom tillbaka till hotellrummet bröt jag ihop av besvikelse. Besvikelse att jag inte kunnat göra mig själv rättvisa. Besvikelse att jag bränt broarna, eller i vilket fall satt mig i en situation där jag var tvungen och förlita mig på att andra skulle misslyckas dagen därpå. På kvällens lagmöte sa inte tränarna mycket om vad som krävdes av mig under söndagen. Jag har i efterhand hört att de gjorde kalkylationerna på poängen och konstaterat att det var nästintill hopplöst läge. De ända jag kunde göra var att åka så fort som möjligt sa de, vilket i och för sig var sant.
Söndagen fick jag min revansch. Loppet gick helt enligt önskesenarium genom att jag, Deedra och en tredje tjej gick loss och fick en lucka redan efter 2.5 km av det 15 km lång loppet. Jag och Deedra jobbade tillsammans för att dryga ut luckan ner till den stora klungan (för att lyckas kvala var det tidsavståndet ner till tjejen som var före mig i rankinglistan som skulle avgöra). Varje sekund spelade roll och vi fick under hela loppet rapporter om att luckan växte. Det var teamwork på högsta nivå, Deadra hade redan autokvaliceiferat genom att tagit sig till U23 VM tidigare under säsongen och kunde därför anpassa sin åkning efter mina behov, allt för att jag skulle lyckas och kvala. Hon drog de tunga partierna medan jag låg bakom och vilade upp mig för att kunna trycka på sista kilometern in i mål. Den tredje tjejen hade vi hängt av i näst sista backen så sista biten var det bara vi två mot klockan. Glädjen när vi krossade mållinjen, jag först och Deedra precis bakom, och kollade bakåt och inte kunde se de andra än, det var riktig glädje. Jag hade gjort det jag behövde göra, vinna, och inte bara vinna utan vinna med marginal. Frågan var bara om avståndet ner till nästa klunga där min ”rival” ingick i var tillräckligt. Att bli Region Champion som jag blev är stort och väldigt prestigefyllt (har bara hänt i skolans historia en fyra gånger innan fick jag reda på i efterhand). Men även om glädjen för stunden var stor, låg oron för beskedet som skulle komma samma kväll i bakgrunden hela tiden.
Att kvalificera för dessa tävlingar har varit ett stort mål för mig, jag har byggt upp det troligtvis ännu större än det är de senaste veckorna. Jag ville så gärna åka dit, få chansen att tävla på ett stort mästerskap, spenderar dryga veckan i en stad som varit OS-stad, träffa andra skidåkare. Jag visste att jag hade chanser att prestera där ute, prestera bra. Så när beskedet kom, runt klockan 10 på söndagskvällen kändes det seriöst som hela världen förföll. Det låter dramatiskt och som jag överdriver, och jag är själv förvånad över min reaktion, men jag var förkrossad. Just när jag fick beskedet var jag över hos Alice och Carolyn för att slippa genomlida den nervösa väntan i ensamhet så just då tog jag de ganska bra. Jag gick hem, försökte sova men det ända som gick runt i huvudet var de sista 2 kilometerna av skate loppet. Det var först när jag vaknade upp morgonen när på som jag bröt ihop på riktigt. Som sagt jag är i vanliga fall en tålig person och de ska till mycket motgångar för det ska tära på mig, men det här bröt mig ner totalt. Återigen nu när jag skriver med några dagar distans, känns det överdramatiskt, men att gå till skolan den dagen var en utmaning. Jag ville bara ligga hemma och gråta. Gång på gång under skoldagen fick jag hålla mig för att inte bryta ihop igen och jag bara väntade på att dagen skulle vara över så jag kunde gå hem och låta besvikelsen flöda i min ensamhet.
Det är bara idrott, men har man lagt ner så mycket tid, vilja och ork, så känns det som jävligt mycket mera än bara idrott när man ser sitt mål splittras. Som sagt, jag är förvånad över hur mycket det betydde för mig, och hur mycket jag ville de här. Men och andra sidan är det rätt förståeligt. Träningen har varit en så stor del av min vardag är i brist på annat att göra. Motivationen att lyckas med denna säsong har hållit min motivation till skolan och allt annat uppe med. Men en del av idrotten är att alla inte kan lyckas, för att ha vinnare måste det finnas förlorare. Alla kan inte stå högst upp på prispallen för då är konceptet med tävling meniglöst om alla skulle vara vinnare i vilket fall.
Ser att jag närmar mig två sidor av text men orden bara flödar ur mig. Känslorna har fortfarande inte lagt sig, besvikelsen är fortfarande en jättetyngd på axlarna. Besvikelsen på mig själv, att jag inte gjort mig själv rättvisa. Men livet går vidare och den där tyngden på axlarna blir lättare för var dag. Sitter just nu och försöker sista minuten planera Spring Break som börjar nästa vecka. Då jag hoppats på att kvalificera och spendera lovet där ute blev det en dubbelstöt då jag insåg att jag inte bara går miste om allt som händer där ute i Lake Placid, det innebär också att jag är fast här i Houghton över Spring Break. Ett övergivet, snöigt, Houghton, så glamoröst det kan bli. Har dock några lagkamrater som ska åka över till Kanada för att köra kanadensiska mästerskapen i slutet på veckan så just nu lutar det väl åt att jag ska försöka lösa så jag kan åka med dem. Annars är det bara och bita ihop och gå vidare, härda ut besvikelsen och försöka se det som en erfarenhet. Även om det just nu bara känns som hela välden rasat samman.
