På väg hem och mot nya äventyr
Kategori: Allmänt
Sitter nu på bussen och ser det Kanadensiska landskapet svepa förbi. En lång resa väntar, vi startade redan vid 5 i morse och förväntas inte vara tillbaka för efter midnatt. En timme i den kanadensiska tullen förbättrade inte tidsplanen men nu är vi tillslut tillbaka på motorvägen och ser skog svepa förbi på båda sidorna. Mitt mästerskap kan väl kort sammanfattas med mycket oflyt blandat med de bästa prestationerna för säsongen, glädje, umgänge och rejält med pep inför varje tävling. Vi har haft en bra balans mellan tävlingarna mellan att koppla av och göra andra saker samtidigt som vi behållit fokus och tunnelseende på tävlandet.
Oflytet började redan i början av veckan då jag missade pallen med ynka 0.6 sekunder men det var fredagens som skulle bli den riktiga otursdagen. Det började med att de inte hade seedat mig då vi i Europa har ett annat rankingsystem som de inte använder här, så fick starta i stort sätt längs bak i det 30 man stora fältet. Vilket i sig inte hade varit några problem om det inte hade varit för att banan vi åkt på bara var ”två skidåkare bred” och nästintill omöjlig att passera folk på. Lyckades ändå genom att åka smart ta mig framåt i fältet och låg efter två kilometer bra till. De i täten åkte långsamt första varvet vilket gjorde det ännu trängre på den smala banan, var kaos där i fältet där jag var. Folk trillade om varandra och stavar rök här och där, och där efter två km var det min tur att bli av med en stav. Tappade min bra position och åkte bak i fältet och fick börja om sicksack slalomen för att ta mig fram. Efter en 7 km var jag framme i tät gruppen, flyttade mig upp till en kanske 5:e plats inför sista nedförsbacken för att ha ett bra utgångsläge att gå på i sista stigningen. Nedförsbacken var en lång backe där du fick upp mycket fart till sista kurvan innan det började gå uppför. Sista kurvan där jag, hel av mig själv, får ett fel skär och kraschar. Ett 15-tal åkare passerar mig snabbt och får med sig farten upp i baken medan jag får börja från stillastående.
Fall råkar alla ut för, folk trillar på OS och får drömmar förstörda, det är inget man kan göra åt i efterhand, men ändå så, så frustrerande. Är fortfarande arg på mig själv att jag inte kunde stå på benen sista kurvan. Benen var stumma efter den ryckiga resan jag haft fram till sista varvet, men ändå, jag kände mig pigg inför sista backen. Om man bortser från placeringen var det mitt överlägsna bästa skatelopp för säsongen och att bara vara med i tätgruppen var en prestation efter det strul jag hade haft i början. Men än är det för tidigt för att kunna glädjas åt det, än är det fortfarande samma kurva som spelas upp i huvudet.
Glädjas gör jag däremot för min medalj på sprinten. Bilder från den dagen får mig och le och ger motivation. Har fortfarande mycket och lära i sprint sammanhang. Är van från tävlingarna i Sverige att ha som mål att bara gå vidare och som en bonus att kunna vara med fajten som semifinalplatserna. Här är jag plötsligt en av favoriterna och har en prologplacering i främre delen av startfältet. Av oerfarenhet vågar jag inte gå in i en kvart eller semi och bara säkra en plats utan kör fullt från början. Vet inte hur tidigt man kan slå av på upploppet utan att de ska komma ifatt eller hur hårt man kan gå i baken för att spara kraft men ändå hänga av de andra. Detta resulterade i att jag var väldigt sliten inför finalen, att vi bara hade 15 minuter mellan semin och A-finalen gjorde inte saken bättre. Kände när jag värmde upp att ingen fart var kvar i kroppen, men när du väl startar gå det av sig själv. Fösta backen av banan passade mig väldigt bra och likt kvarten och semin gick jag upp i tät och spräckte fältet där. Var i ledning ungefär halva loppet till Heidi passerade mig på ett stakparti. I sista backen fanns inte krafterna och utmana henna men kunde ändå åka in på en klar andraplats med stor marginal bakåt.
Uppståndelsen efteråt med blomsterceremoni och hyllningar sen är bara njutning. Belöning för hårt jobb under dagen, under vintern, under hela året. Stora prisutdelningen fick jag dock inte vara med på då jag inte var amerikan men jag var nöjd med min glasmedalj från ceremonin (även om jag saknar priserna man får i Sverige…)
Ser att texten jag skriver bara blir längre och längre så bör nog hålla mig kort med resten jag tänkt nämna. Stafetten körde jag utan lagmedlemmar (då jag var utlänning) men fick ändå något av revansch sen fredagen då jag kunde växla som trea efter första sträckan. Fredag eftermiddag åkte vi till fabriken där det tillverkar Ben & Jerry provsmakade (och åt i massor) glass. Lördag kväll var avslutande det bankett där vi åt och hade trevligt och när vi kom hem satt vi uppe och prata och halvt njöt av att inte behöva bry sig om antal sömntimmar eller risk att bli sjuk längre. Målet var att vi skulle hållas oss vakna till 4 då bussen gick för att slippa den plågsamma känslan av att behöva gå upp omänskligt tidigt men ganska snart gav vi upp och gick och njöt av sista natten i hotell sängar istället. Nu väntar dryga 20 timmar här i bussen innan vi är hemma. Väl tillbaka i Houghton byter vi bara packning innan vi drar vidare till Duluth och Spring Break!
